Skottdagen är för tredje gången i historien detta år den sista dagen i februari - ända fram till slutet av 1900-talet var den 24 februari skottdag, och det har att göra med vår kalenders kringelikrokiga historia, alltsedan det romerska rikets äldsta tider.

Skottdagar och skottmånader.

Gudomen Saturnus hette i antikens Grekland Kronos, det vill säja Tiden. Kronos slukar varje år sin avkomma, åren, och så blir det nyår. Åren kunde fordom börja när som helst - i vårt land, och i mycket av Västeuropa var det höstdagjämning med skördetid, som innebar det gamla årets slut och det nya årets början. I Rom var det ursprungligen vårdagjämning som inledde det nya året, medan midvinterns mörker gjorde slut på det gamla. Efterhand tog man lite tjuvstart och började våren med början av månaden Mars, som utom att vara krigsgud också var en jordbruksgud, vårdagjämningen satte man mer eller mindre mitt i Mars. Därifrån har den sedan glidit till sådär en vecka senare.

Ur-romarnas år tog alltså slut redan vid midvintersolståndet och det är ju därför som vi alltjämnt kallar julmånaden "decembris", den tionde i stället för den tolfte. Vårt December alltså. Vi kan dra slutsatsen att folket, på den tiden när Rom grundades, inte gjorde någonting av vikt under midvinterns regniga och mörka tid, och då behövdes ingen tideräkning för dem att sitta inne i sina hyddor och tjura. Traditionen ger Roms andre kung Numa Pompilius äran av att ha infört årets två sista månader - de som nu är våra första: Januari efter dörrarnas och portarnas två-ansiktade gudom Janus, som ser både de krig som har förts i det förgångna och de slagsmål som står för därren i det kommande, och Februari efter reningsriterna februa, vilka också lär ha med riter att skrämma bort vargar från fårahjordarna att göra.

Vad som verkligen hände var väl att folket i Rom nångång på 600-talet eller 500-talet skaffade sig någon slags uppfräschad kalender under inflytande från dels etruskerna, dels grekerna i södra Italien, men därom veta vi föga. Mycket av det som verkligen skedde bland de gudabetungade etruskerna skrevs ner, bland annat nån gång under vår tideräknings första århundrade av den etruskisktalande lärde Tiberius Claudius Drusus Germanicus, sedermera kejsar Claudius, men under de följande århundradena brändes många gamla och malätna bokrullar upp i de romerska bandens hypokauster, och så har de historierna också gått förlorade.

Nyåret stannade till en början - ettpar hundra år eller så - kvar på sitt traditionella ställe i årtidsskiftena. Varannan månad var 31 dagar, varannan bara 29. Årets sista månad lämnade man kort, 28 dygn, för att få ihop årets 365 dygn. Att dygnantalet inte stämde exakt med årsförloppet märkte Roms bondebefolkning snart nog. Från kring 450 f.v.t.b. kapades februari ytterligare vartannat eller vart tredje år vid den 23, när en trettonde kort skottmånad som hette mercedonius sattes in. Första skottmånadsdag blev då det som motsvarade den 24 februari.
Mercedonius behövdes för att trimma in kalendern så att årstiderna kom på de rätta ställena, annars kunde gudarna ha blivit förbannade med tråkiga följder. Namnet härrör sig av guden Merkurius, mest känd som gudomlig budbärare men även patronus för de handelsmän och tjuvar som levde av att lura hederligt folk. En sån skum figur behövde ingen riktig månad.

I Rom infördes det civila årsskiftet till midvintersolståndstiden, december-januari, år 153 f.v.t.b., medan det religiösa året alltjämt började vid vårdagjämningsmånaden mars´ ingång.

Varje stad och varje rike hade sin egen kalender under antiken, där man försökte jämka ihop månader som fullmånen visade deras gång, med årstidernas skiften som ju bestämdes av Solens rörelse på himlen. Det ena systemet rörigare än den andra, ända tills romarriket under sista århundradet före vår tideräknings början bredde ut sig såpass, att bristen på samordning gjorde sig kännbar. Med maktens rätt blev romarkalendern gällande inom hela deras område, med alla de brister den kalendern hade.

Det hörde till Saturnii prästerskap att hålla reda på den romerska kalendern - också det ordet kommer sig från romarnas vana att räkna dagar, ett ärligt sagt ganska vansinnigt system grundat på nedräkning. Månadens första dag kallades calens, i pluralis calendae, lär hänsyfta på nymåne, och ordet har sedan i betydelsen "månadsräkning" blivit vårt ord "kalender". Från månads-kalendae går nedräkningen till nonae, den 7 i varje månad, såhär:

Efter att ha nått nonae börjar man räkna ner på nytt till idae, den 15, och slutligen till nästa månadsskiftes calendae. Vilket redan då var i otakt med månens faser som man kunde se dom på himlen, hur man än mixtrade med skottmånaden.
Där var alltså en viktig dag den femtonde i varje månad. Vi minns "Idus i mars".

Under det sista århundradet före vår tideräkning höll romarnas kalender och årstider på att halka på tok ur led, Saturnus-prästerskapet hade inte skött jobbet att peta in skottdagar ordentligt under alla inbördeskrigen och andra bråkigheterna. Man kunde misstänka att gudarna kunde bli lessna. Mera allvarligt var att den redan då internationaliserade finansvärlden med sina betalningsterminer och ränteberäkningar drabbades av de osäkra kalendersystemen.

Julius Caesar, vän av ordning, tillsammans med sin expert Sosigenes från Alexandria, inrättade den julianska kalender år 45 före vår tideräkning med hela ridiramsan, "tretti dagar har november, april, juni och september, februari tjugoåtta allen och alla de övriga trettioen", utom vart fjärde år då det är skottår, och februari får 29 dygn. Och mercedonius flög ut. Caesar tyckte emellertid att skottdagen var helig nog att få stanna kvar på sin plats. Därmed blev skottdagen ända till 1900-talets slut den 24 februari. År tjugohundra i vår tideräkning sattes skottdagen för första gången på EUs försorg in på sin så att säja "naturliga plats".

Ja, ursprungligen hade Caesars och Sosigenes´februari 29 dagar, och månaden Sextilis bara tretti dagar för symmetrins skull, men så skulle Gaius Julius Caesar Octavianus Augustus hedras med en egen månad, detta skedde genom ett senatsbeslut år 8 f.v.t.b., och den månaden kunde ju inte gärna vara kortare än företrädaren Gaius Julius Caesars månad Quintilis som hade fått namnet Julius. Ett dygn knycktes från februari som man ju av gammalt var van att kapa i, och där har vi orsaken till vår avkortade februari.
    Augustus efterträdare Tiberius gjorde slut på ofoget med att smickra härskare med kalendermånadernas namn genom att ställa frågan vad som ska göras sedan när den trettonde princeps senatus et imperator ska hedras. Men då var skadan redan skedd och vi hade våra haltande månadslängder.

Frammarschen av olika österländska religioner, bland dem kristendomen, ledde några århundraden senare till att romarna införde sjudagarsveckan, denna löpande serie namn på dagar, som var helt frikopplad från sol- och månadsskiftena. Vid övergången till kristendomen skapades kyrkokalendern. Kyrko-året, med tradition från judendomen, är bundet till veckoförloppet med Långfredag och påskens söndag och allt som därtill sedan hör, men också, sedan kyrkomötet i Nikea 325 bundet till det verkliga månvarvet, och till solvarvet: Beräkningen av när påsken ska infalla: Första söndag efter första fullmåne (framräknad på olika vis, inte observerad) efter vårdagjämning. Att beräkna kalendern, computus (latin: Att räkna) var under medeltiden ett av de viktigaste områdena av matematiken.

Islam gjorde rent hus med alltihop.Islams kalender är en ren månvarvskalender, tidfäst genom observation av nymåne vid behov, tex. början och slutet av fastemånaden Ramadan.

Lilios reform som blev gregoriansk.

Riktigt rätt blev den julianska kalendern ju inte: 3 gånger 365 + 366 ger ettusen fyrahundra sextioett 1461 dygn men fyra år från vårdagjämning till vårdagjämning blir aningen mindre, 1460,9688. Skillnanden är inte stor men det adderar upp sig: kalendern sackar efter ett dygn på hundratjugoåtta år, inte farligt ännu, en vecka och en dag på tusen år - det börjar redan märkas. I Vatikanen fann man så småningom att det var skäl att rätta till systemet för att påsken skulle kunna firas på rätt ställe. Så utredningar tillsattes - och åren gick. Och kalendern bara drog sig, ett dygn på 128 år och det blev århundrade på århundrade, och dygn på dygn. Till femtonhundratalet hade felet mellan kalender och solår vuxit till tio dygn och vårdagjämningen inföll den 11 mars. Nu MÅSTE nånting göras. Kyrkofursten Christoffer Clavius ledde med kraftig hand en kommitte där främst napolitanaren Luigi Lilio kom till att om man stryker skottåret från alla de sekelskiften där siffrorna inte kan delas jämnt med fyra så får man en kalender där felet på fyrahundra år blir tre tiotusendels dygn. Först om drygt 3000 år har felet vuxit till ett dygn.

Clavius lotsade förslaget genom Vatikanbyrokratins irrgångar, påven Gregorius den Trettonde tog, som politiska ledare brukar, äran åt sig år 1582, vårdagjämningen placerades till den 21 mars genom att man heltenkelt kapade tio dygn i 1582 års kalender i oktober, 4 oktober efterföljdes av 15 oktober. Och i den gregorianska kalendern var tillexempel år 1900 inte skottår och det blir år tjugoetthundra inte heller.

De stater som inte följde påvens bud drog sig i ett par hundra år för att reformera i kalendern, det blev förståss bara värre med åren detdär, i England blev det tillexempel upplopp när folk tyckte att regeringen hade stulit tretton dygn av dem. I Sverige och svensk-Finland firar vi ju Luciadagen den 13 december, som på sin tid - enligt den julianska kalendern alltså - var vintersolståndets dag, den mörkaste på året. Tsar-Ryssland gick inte över, den uppstädningen fick göras efter oktoberrevolutionen. Och den ortodoxa kyrkan förljer givetvis sin renläriga julianska kalender än idag. Och andra samfund har sina kalendrar, men i affärslivet är det den gregorianska som gäller, och affärslivet är som bekant det som gäller i vår värld.

Skottår är det i år (2008) och den tjugonionde februari är skottdag - men just den tjugonionde februari har inte varit skottdag förrän år tjugohundra. Då rök det sista spåret från den tid för mer än 2400 år sedan då republiken Rom lät skott-månaden mercedonius börja den 24 februari i sin kalender.