Under senantiken lyckades Aristarchos från Samos (ca.310 - 230 f.Kr) nångång kring 260 före vår tideräknings början, använda egna mätningar och Euklides då helt nya geometri-sammanställning till hjälp för att bestämma de relativa avstånden mellan jorden, månen och solen.
   Aristarchos kom till att sträckan solen-månen var över 18 men under 20 gånger sträckan månen-jorden, med ledning av jordskuggans form vidmånförmörkelser, att måndiametern måste vara drygt 1/3 av jordens. Månavståndet fick han till kring 80 jordradier. Solens diameter fick han till 7 gånger jordens, och solens volym följaktligen 340-faldigt jordens volym.
   Den logiska slutsatsen var att jorden omöjligen kunde vara världsalltets centrum. Det var första gången i historien som en mätning hade uppdagat något om världsalltets byggnad!

   I Alexandria bestämde Museion-förmannen Eratosthenes (275 - 195 f.Kr) jordens diameter till ett värde som vi idag anser någorlunda rätt, och då kunde också avståndet till månen beskrivas med landsvägsmått. Måtten visade klart att det mesta av världsalltet måste vara tom rymd, med jorden, solen och månen som mycket små kroppar i den stora tomheten .
   Plutarchos från Chaeronea (46 - 120), av oss mest känd som levnadstecknare, skrev även essäer. En av dem handlar om det ansikte man ser i månen. Plutarchos beskriver sin måne som en jord i miniatyr, men bebodd av "daimones", som via de broar sol- och månförmörkelserna upprättar kan besöka Jorden. Sokrates "daimon" var en av dem, och Plutarchos misstänkte att oraklet i Delfi hade med mån-demonerna att skaffa.

    Och nu är det dags för de första bevarade månrese-historierna 160 e.Kr.

    Lukianos från Samosata (ca.115-200) använde gladeligen, 40 år efter Plutarchos frånfälle, månen som en lokal för några av sina satiriska berättelser. I "Alethes Historia" (En sann berättelse) sveper en sjuttionio dygns storm utanför Herakles stoder iväg berättelsens "jag" med skepp, besättning och allt till månen. Det åttionde dygnet klarnar vädret och "vi fick ett stort land i luften i sikte, likt en skimrande ö."

Nicolaus Copernicus (1473 - 1543), Johannes Kepler (1571-1630) och Galileo Galilei (1564 - 1642) tog upp och förnyade Aristarchos' heliocentriska världsmodell. Galilei och Kepler kunde efter 1609 dessutom betrakta månen genom de första teleskopen.
   Galileo Galileis brevvän, doctor mathematicus Johannes Kepler, var den, som konstruerade prototypen till det egentliga astronomiska teleskopet - det som Galilei använde var en urtyp för teaterkikare. Kepler var också den förste som översatte Lukianos' "Alethes Historia" till latin. Kepler skrev därtill en egen månrese-historia "Somnium" (Drömmen) var den första och bästa bland de nya månrese-berättelserna som teleskoptittandet lockade fram.
   Kepler plitade på Somnium för sitt höga nöjes skull, av och till, under mer än ett decennium. Somnium trycktes först efter hans död, på latin år 1632 och på tyska 1634.
   Kepler visste att jordens atmosfär inte sträcker sig ända till månen. Men då han inte kände till någon fysisk möjlighet att ta sig dit, valde han som vehikel sin fantasi, som han förklädde till en dröm.
   "På den skimrande ön Levania, belägen på femtio tusen tyska mils avstånd i den djupa ethern", dvs på månen, bor, i enlighet med Plutarchos, andeväsen, demoner, som kan flyga mellan jorden och månen längs den skuggbro som uppstår vid sol- eller månförmörkelser. Man kan tillkalla dessa andar genom att yttra tjugo magiska bokstäver (ASTRONOMIA COPERNICANA), och om de är välvilligt sinnade, kan de låta en astronom följa med på en resa över. Förutsatt då att astronomens tankevärld inte är alltför jordbunden och astronomen själv inte för korpulent. Pekfingret riktas mot Tycho Brahe (1546-1601), som visserligen lät Kepler ta del av sitt superba observationsmaterial, men som så länge han levde lät denne betala för varje smula med gyckel och hån.
   Mån-demonerna skyr solens ljus i likhet med astronomerna. Kepler minns sin ölkällare i Prag, "varest man på bästa sätt observerar solens gång över meridianen".

Kepler konstaterar att strömmande vatten forslar bort lösmark från bergen och breder ut det över lågland. Han tycker sig se tecken på att detta måste ha skett på månen likaväl som på jorden. En idéhistoriskt viktig iakttagelse: Den aristoteliska skillnaden mellan de eviga himlarna och förgängelsens Jord existerar inte.