Messier kunde inte undgå att se att det fanns kometlika objekt på himlavalvet som inte var kometer - vi kan ju se både nebulosan i Orion och galaxen i Andromeda med blotta ögat , likaså de klotfomade stjärnhoparna i Herkules och i Pegasos. I teleskopen var de här icke-stjärnorna mångfalt flera och alla verkade finnas där som försåt för de arma kometjägarna, som offrade de många nätters observationer på fläckarna för att finna att de inte alls rör sig mot bakgrunden som kometer gör. Vad de var visste man inte då. Men om det funnes en katalog på dem så kunde de undvikas. Tyckte Messier. Inte lång väg från tanke till handling.

Den 28 augusti år 1758 gjorde riktade Charles Messier in ett av Parisobservatoriets teleskop på ett mindre töcken - en nebulosa som de redan då kallades - i Oxens stjärnbild - alldeles intill Oxens södra hornspets som består av stjärnan Tseta Tauri, han mätte noga upp töckenmolnets koordinater och antecknade dem som nummer M-1 - och det är en bildning som vi kallar Krabbnebulosan - den påstås kunna ses med fältkikare men betecknas i astronomiska sällskapet Ursas utgåva om Messier-katalogen som ett svårt objekt.

M-1 Krabbnebulosan har en egen historia i astronomin. Den är lämningarna efter en exploderad stjärna - en supernova - som flammade upp på vår himmel år tiohundrafemtifyra och noterades av kinesiska astronomer men inte i västerlandet. Inne i krabbnebulosan finns en blinkande stjärna - en pulsar, som glimmar till på alla våglängdsområden, från kortvågigaste gamma och röntgen till långa radiovågor - och givetvis även synligt ljus.

Messiers andra objekt är en klotformig stjärnhop i Vattumannen . M-3 ligger på linjen mellan Arkturus och en stjärna som kallas Cor Caroli - Kung Karls hjärta - i den lilla stjärnbilden Jakthundarna – M-3 är också en vacker klotformad stjärnhop.

År 1764 började Messier helt systematiskt jaga efter sådana här objekt , på ett par månader hade han fått ihop 38 stycken, de blev fler efterhand, och samtidigt rensade han ut endel felaktiga observationer ur tidigare stjärnkataloger. Den stora nebulosan i Andromeda - det som vi nu kallar Andromeda-galaxen - blev nummer M 31 och den ena av Andromeda-galaxens små satellitgalaxer blev M 32. Inte långt ifrån har vi stjärnbilden Triangeln med en vacker spiralformad galax som vi ser rakt uppifrån - eller nerifrån hur vi vill - som har Messier-nummer M 33.

Till första utgivningen år 1771 hade Messier 41 objekt men han plockade in några välkända objekt också, som gasnebulosan i Orion som nummer M 42 och såna öppna stjärnhopar som Praesepe i Kräftan som nummer M 44 och Sjustjärnan- Plejaderna, som nummer M 45. Observationerna fortsatte - Messier såg ju inte södra himlavalvet men kollegan Lacaille observerade från Godahoppsudden och kom med 42 objekt, själv hittade Messier 23 nya till 1780. Vid det laget hade Messier också en medhjälpare i Paris - Pierre Mechain.

Bland M-objekten finns det alltmöjligt spännande, allt från utkast från exploderade stjärnor till öppna stjärnhopar, klotformiga stjärnhopar och lysande gas- och stoftmoln, alla objekt som ingår i vårt egent Vintergatssystem. Och där finns också andra Vintergator, stora och små.

Messiers slutliga egna katalog omfattar 103 objekt, men efter Messiers död 1815 har det kommit sju till så att det finns 110 objekt med M-nummer - och M-numren används fortfarande rutinmässigt för dem alla. M 110 är Andromedagalaxens andra satellitgalax. Och allihop finns beskrivna - hur man hittar dem, kort om vad de är - i Riku Henrikssons och Veikko Mäkeläs lilla bok om Messiers objekt. Många av Messiers objekt kan hittas med blotta ögat, och nästan alla är sådana som man kan betrakta redan om man har tillgång till en 15 gånger sjutti på stativ eller ett litet teleskop.

Och när amatörastronomerna inte har något annat att göra ordnar de rally bland Messier-objekten och tävlar om vem som kommer åt att observera de flesta under en natt.