Stjärnhimlen under januari.
   Låt oss gå till några av stjärnbilderna under januari. (januari 98)

Himlajägaren Orion är nu i full fart med att jaga flickor. Han förföljer titanerna Atlas och Pleiones sju döttrar, som efter sin mor kallas Plejaderna. Vi kallar stjärnhopen Sjustjärnan, Plejaderna rusar före och har vid 19-tiden redan hunnit nästan rakt i söder, medan Orion ännu klampar på i sydost. Orion pekar också ut Plejaderna för oss: Följ bara linjen som Orions Bälte-stjärnor bildar snett uppåt västerut, först passeras den röda Aldebaran mitt i stjärnopen Hyaderna, och sedan lika mycket till framåt så kommer Plejaderna - en Karlavagn i miniatyr - emot.
   Plejaderna håller sig så högt upp att Orion inte når dem, på efternatten står Orion bara i västsydväst, medan Plejaderna håller sig högre uppe i västnordväst.
   Mellan Orion och Plejaderna ser vi Oxen med sitt röda öga Aldebaran, och Hyaderna som bildar Oxens huvud. Oxens horn är riktade österut - hornens spetsar står rakt ovanför Orion och de är riktade mot Tvillingarna.
   Senare på kvällen, efter nitton, följer Hundstjärnan Sirius efter Orion upp över horisonten, efter tjugotiden ska Sirius synas i SSE sydsydost. Sirius står rakt i söder kring 22.40 nu i slutet av januari, och 21.30 i mitten av februari. Sirius är den skenbart ljusstarkaste fixstjä,rnan på vår himmel.

Andra stjärnbilder i öster på kvällen:
   Vid 20-tiden har Lejonet kommit upp över horisonten i ostnordost, vid det laget ser vi Karlavagnen i nordnordost, snett ovanför Lejonet. Lejonet är en gammal stjärnbild - och det är lätt att se hur den har fått sitt namn för vi ser ett liggande lejon med höjt huvud utan större fantasi. Huvudet och bringan bildas av sex stjärnor och framtassens klo kallas Regulus – Kungsstjärnan.
   Det är också Karlavagnen och Lilla Karlavagnen – egentligen Stora Björn och Lilla Björn – som ju nämns i Odysseen som de enda stjärnbilderna som aldrig badar i världsoceanen Okeanos ström.
    Karlavagnens bakbräda - den som pekar mot Polstjärnan - är också ett bra vinkelmått - vinkelavståndet mellan den nedre stjärnan Merak och den övre, Dubhe, är som ögonmått fem grader.
   Draken slingrar sig på norra himlen - mellan Karlavagnen och Svanen – runt Lilla Karlavagnen med Polstjärnan. Draken är svår - den syns nog bra på stjärnkartan men på himlen framträder den inte så klart..

Tillbaka till Orion. (27.1.98)
Vi tänker oss att vi ser Orion stå vänd mot oss. Då har vi hans högeraxel utmärkt med stjärnan Betelgeuse, röd jätte och den ser röd ut om natten är klar. Jämför med vänsterfot-stjärnan Rigel som är blå. Vardera av nollte magnitud. De är också i verkligheten mycket stora och ljusstarka, Rigel ligger på kanske 900 ljusårs avstånd och Betelgeuze på drygt 500 ljusår.

Orions vänster-axel, Bellatrix är av första magnitud. och det är bältets stjärnor också. Vänsterfotens stjärna Saif är lite svagare, andra magnitud.

Bältets stjärnor, Alnitak, Alnilam och Mintaka spänner nästa exakt över tre grader på himlen - sex gånger bredare än månens skenbara diameter. De visar också var himmelsekvatorn går. Mintaka, avstånd minst 1 500 ljusår,ligger nästan rätt på himmelsekvatorn. Alnilam och Alnitak ligger aningen längre borta än Mintaka. Alla tre är i verkligheten bjässar av den sällsynta blålysande typ av jättestjärnor som har spektralklassen O.

Så Svärdet - egentligen är det nog en jaktkniv, som hänger ner från Orions bälte. Den nästnedersta ljusfläcken i svärdet är Orion-nebulosan.

Orion-nebulosan ligger ännu längre borta än Bältets stjärnor. Det är där man numera studerar hur stjärnor föds ur moln av gas och stoft.

Spana in Andromeda-galaxen. (januari-98)
    Min egen metod är att ta den spetsigare vinkeln i Cassiopeia, dela den på hälft, och sen gå ner längs linjen, fyra gånger Cassiopeia-triangeln, och sen aningen till höger.
   Kollegan Patrik Schauman säjer, att det är lättare att spana in den båge av stjärnor, som utgår från övre vänstra hörnet av Pegasus-fyrkanten, det är en skakelbåge som är böjd uppåt och ungefär dubbelt större än Karlavagnens skakel.
   Från andra stjärnan från Pegasos-hörnet utgår en svagt böjd "kvist" om man så vill säja - två fjärde storleksordningens stjärnor - som Lilla Karlavagnens skakelstjärnor ungefär - som pekar mot Cassiopeia. Andromedanebulosan ligger alldeles intill den yttre av kvistens stjärnor. Det vi ser är Andromedagalaxens inre delar, och den syns med blotta ögat om det är riktigt mörkt och klart. I en 7 x 50 fältkikare ser man den ganska bra, bara man hittar den. - i astronomernas långexponerade bilder, som vi ser i böcker, täcker Andromedagalaxen en yta som är ungefär lika stor som månen. Det vi ser är alltså det inre av galaxen. Om det är riktigt klart ska man i kikare kunna se Andromedas två satellitgalaxer - en på vardera sidan av huvudgalaxen.
   Andromeda-systemet är lite mer än dubbelt större än Vintergatan, och ligger på över 2,5 miljoner ljusårs avstånd. Det är det längsta avstånd vi kan se med blotta ögat.

Månförmörkelse (januari 2000 )
   Vi hade fullmåne på fredagskvällen – så till den grad att vi hade månförmörkelse! - och nu avtar månen och flyttar sig mot morgonhimlen så vi får fina mörka kvällshimlar två veckor framöver. Om det bara är klart alltså.
   Månförmörkelsen på fredagsmorgonen var ju ett skådespel av rang för de av oss som trotsade köld och snålblåst – månförmörkelser är ju inte så ovanliga som solförmörkelser för de syns ju på hela den halva av jorden där månen är över horisonten då den förmörkas.

Fordomdags var månförmörkelser av stor praktisk betydelse – det var före kronometerns tidevarv det enda sättet att göra en tillförlitlig longitud-observation. Columbus observation på Jamaica 1502 är berömd – han hade ju Regiomontanus navigationstabeller med sig och sågh att det skulle bli månförmörkelse. Månförmörkelsen kom och Columbus gjorde lite hockuspockus före och efter, och lyckades skrämma urinvånarna på Jamaica – det var före Rasta-gängets tider det – att förse besättningarna på sina fartyg med livsmedel. Samtidigt fick han den första observationen på en longitud i det som han envist trodde var Indien – som de flesta andra redan visste var nånting annat.

Idag kan månförmörkelserna också utnyttjas. Genom att studera hur mörk Jordens skugga är, kan man dra slutsatser om mängden föroreningar i den övre atmosfären, som hindrar de solstrålar som bryts att gå vidare och nå månen. Nu såg vi en rätt mörk skugga – vid fullförmörkelse var det svårt att se månen – den var mörkröd – och det tyder på att vi har en hel del stoft och aerosol i atmosfären nu.

De som vill studera själva månen kan också utnyttja jordskuggan. Då den sveper in månytan i mörker så avskärmas solen mycket snabbt, och om månytan observeras i infrarödområdet, kan man då se hur den förlorar värme. Det i sin tur visar på materialbeskaffenheten på månytan. När observationerna började göas – det var på sextitalet – så användes resultaten för att försöka ge en inblick i huruvida månytan skulle vara täckt av löst stoft – vilket man då var rädd för. Nå, observationerna visade, att där nog finns stoft, men särskilt löst var det inte – och på sina håll – i endel yngre kratrar- är stofttäcket så tunt att den fasta markens värme-egenskaper skiner igenom.

Heliakisk uppgång. (jan 2000 )
   >Nu under midvinter når först Orion och sedan hans hundar Sirius och Procyon sin kulmination - det vill säja de passerar vår iakttagarmeridian - nordsydlinjen över våra huvuden - lite före eller kring midnatt - efterhand som vintern och våre framskrider så blir det allt tidigare och till slut kommer vi till en situation då stjärnorna just hinner gå upp innan morgonrodnaden släcker dem. Det kallas efter de antika grekernas terminologi "heliakisk uppgång".
   För sådär femtusen år sedan lade de gamla egyptierna märke till att när Sirius - som de kallade Sothis - bar sig åt såhär, så skulle Nilen snart till att översvämma - det var den viktigaste händelsen under deras jordbruksår, så de slog fast att det är vid Sothis heliakiska uppgång som årets rund börjar.

Sirius heliakiska uppgång inträffar nuförtiden veckan efter den tionde augusti, och har nuförtiden ingenting med Nilens översvämning att göra. Det var annat under faraonernas tider. Vi har fenomenet jordaxelns precession - det kommer från latinet och betyder framskridande - och det som sker är att jordaxelns riktning förändras, och därmed förskjuts årstiderna i förhållande till de stjärnbilder som dominerar dem. Jordaxelns lutning, som bestämmer årstiderna, ändras inte, men den beskriver en cirkel - med radien 23,5 grader på himlavalvet - runt vad man kunde kalla den ekliptiska polen. Och den ekliptiska polen finns utsatt på endel stjärnkartor, den ligger nästan mitt i den bukt, som stjärnbilden Drakens hals bildar.
    Precessionsperioden är 25 800 år. Ritar vi en cirkel på en stjärnkarta, med centrum i ekliptik-polen, och passarspetsen intill dagens Polstjärna, så går cirkeln motsols - så som himmelspolen kommer att röra sig - fört mot stjärnbilden Cefeus och passerar där den klara stjärnan Alderamin - den blir polstjärna om sådär fyratusen till femtusen år. Alltså en iakttagare år sjuttihundra till åttihundra - om dom följer Svenska Akademins uttalsregler dåmera - har Alderamin som en bra polstjärna. Det har talats mycket om att Vega ska bli Polstjärna kring år hundraförtihundra - eller 14 000 om vi glömmer språkvårdarna ett tag - men det är inte riktigt sant, för Vega kommer alltid att ligga ett bra stycke - ett par grader - ifrån himmelspolen.

Räknar vi lite bakåt, så hade faraonerna kring 3 000 före vår tideräknings början en ganska bra Polstjärna - Thuban i Draken. Thuban kan ni hitta ganska lätt. På samma sätt som Karlavagnens bakvägg pekar mot den nuvarande Polstjärnan så pekar Karlavagnens framvägg mot Thuban. Thuban har magnitud 3,6 och är alltså av samma storleksordning som stjärnorna i Lilla Björns eller Lilla Karlavagnens skakel, och om ni följer den skakeln över Lilla vagnens översida, så pekar den linjen också mot Thuban. Så den är verkligen lätt att hitta. Thuban är spektralklassad A0 - det är en vit ljusstark stjärna, som Vega, och den ser svag ut därför att den är så mycket längre borta - hela 220 ljusår säjer min handbok - absolut har den en ljusstyrka som är hundrafalt större än Solens. Alldeles intill den vita Thuban finns en annan skenbart nästan lika ljusstark stjärna, som är rödaktig.

Precessionen för ochså med sig, att vårdagjämnings- och höstdagjämningspunkterna - alltså de ställen på himlavalvet där himmelsekvatorn skär solens bancirkel ekliptikan – de här ställena förskjuts.

Förskjutningen av vårdags- och höstdagjämnings-punkterna är inte fullt en bågminut per år - värdet är 50,28 bågsekunder - men på hundra år blir dethär redan 1,4 grader vilket är nästan tre gånger månskivans skenbara diameter. Förskjutningen upptäcktes av den grekiske astronomen Hipparchos, när han studerade äldre observationer av stjärnornas läge på himlen.
   Precessionsförskjutningen betyder också, att stjärnhimlens ställning under årstiderna förskjuts, med ett och ett halvt dygn på hundra år. Tre dygn på tvåhundra år, och tretti dygn på tvåtusen år. En månad alltså.
   Nåja, då Thuban var Polstjärna så var också vårdagsjämningspunkten förskjuten sådär 70 grader, och årstiderna förskjutna sådär sjuttio dygn - faktiskt ägde då Sirius heliakiska uppgång rum då i juni , då också Nilen ska börja översvämma.
    Förövrigt var även dåförtiden Orion, som nu dominerar vinterhimlen, en höstens stjärnbild, och hösten var, och är, ju jakttiden framför andra. Därav uppfattningen att Orion var en jägare.

Skymning och gryning.
   Jag sa att man måste resa ner till söderns länder för att kunna beundra en stjärnas heliakiska uppgång på riktigt. Det är lätt att inse att det ska vara så, och för att göra det klart ska vi ta skol- trigonometrin till hjälp.
   Vi vill veta hur lång tid skymningen och gryningen tar.
   Då definierar vi borgerlig skymning som den tid det tar från solnedgången till att det blir så mörkt att man inte ser att arbeta ute och de klaraste stjärnorna tänds - alternativt att de ännu glimmar i början av den borgerliga gryningen. Borgerlig skymning respektive gryning råder då solen är under horisontlinjen men inte mer än sex grader under den. Ett fenomen förkortar skymning och gryning: ljuset bryts i atmosfären: När vi ser solskivans undre rand röra horisonten, så har i själva verket den övre randen redan sjunkit ner under horisonten. Det betyder, att grynings- och skymningstid förkortas med så mycket som det tar för solskivan att stiga eller sjunka sin egen diameter, och det är en halv grad - så det blir en förkortning på en tolftedel. Sex dividerat med en halv är tolv.
   Om vi nu tänker oss att solen rör sig i 90 graders vinkel mot horisonten - ja då rör den sig med 15 grader i timmen i förhållande till horisonten, och den borgerliga skymningen räcker i 6 : 15 = 0,4 rimmar = 24 minuter - en tolftedel bort, är lika med 22 minuter från mörkt till soluppgång eller solnedgång till mörkt.

Egypti land ligger på i runt tal 25 till 30 grader nord - under våren bildar solens bana alltså en vinkel maximalt 90 - 30 = 60 grader mot horisonten, och nu tar vi till trigonometrin. Solens bana bildar en hypotenusa i en triangel, där den katet, som står rätt mot horisonten, har vinkellängden 6 grader. Det är ju 6 grader solen ska sjunka under horisonten, för att borgerligt mörker ska inträda.

Hur lång är hypotenusan då vi använder grader på himlavalvet som längdmått.
   Jojo, jag vet att det är sfärisk trigonometri dethär men felet blir i vår grova uppskattning så litet, att vi kan frånse att himlavalvet är lite buktigt och inte platt.

Sinus för en given vinkel är ju förhållandet mellan hypotenusa och vinkeln motstående kateten i en rätvinklig triangel. Vi har vinkeln 60 grader - i stort - och sinus 60 grader slår vi in i räknedosan, och det blir sådär 0,87 . Hypotenusan är lika med kateten dividerat med sinus - 6 grader / 0,87 - men vi kan också ta inversa värdet på sinus och multiplicera, och får då drygt 1,15 - och det betyder att vår hypotenusa är drygt femton procent längre än kateten. Uträknat knappt 7 grader. Tra vi bort den där tolftedelen så är vi nästan tillbana i de 6 grader som vi började med. Och den sträckan avverkar solen på 24 minuter. Om gryningsljuset släcker Sirius på halvvägs, så kommer alltså, i Egypti land den klara Sothis att vara släckt bara i sådär 10 minuter när Solen går upp. Om alltså Sothis nådde horisonten just då den borgerliga gryningen började. I sista valetet hinner Sothis då glimta till 10 minuter före Solens uppgång.

Men hos oss då, på 60 grader nord. Vi tar vårdagsjämingstiden igen - och då får vi vinkeln 90 - 60 grader = 30 grader. Sinus 30 grader är 0,5, och inversa värdet på 0,5 är 2. Solen måste vandra genom 12 grader för att komma från 6 grader under horisonten till uppstigning, och det tar 48 minuter. Refraktionen förkortar detdär med en tolfteldel och det är 4 minuter - vi har alltså minst 44 minuter gryning och lika mycket skymning i våra knutar, och Sirius släcks mer än 20 minuter innan vi ser solen. Och det är inget skådespel det. Under sommaren är vinkeln brantare men då är ju himlen annars ljus här i nordanlanden – och under vintern är solens banvinkel i förhållande till horisonten mycket flackare.

Homerisk stjärnhimmel (jan.2002)
   Man kunde säja att stjärnhimlen i januari är homerisk - de få konstellationer, som nämns i Iliaden, är nu alla synliga. Vid sidan av de större konstellationerna från antiken syns endel mindre stjärnbilder, några även av dem också från antiken, andra av yngre datum.
    I Homeros Iliaden, adertonde sången, smider gudasmeden Hefaistos en sköld åt Akillevs, som dekoreras med vad man kunde kalla en homerisk världsbild: Himmel och jord. Och om hur himlen avbildas läser vi i Erland Lagerlöfs översättning, från 18 strofen:

Nåjo, känner man igen dehär, så har man en bra början för vidare strövtåg på himlavalvet.

Det går inte att ta miste på det homeriska sällskapet. Såhärårs står Orion i sydost på bekvän titthöjd, upp till 30 grader, vid åttatiden på kvällen, den lilla gruppen Sjustjärnan eller Plejaderna nästan i söder och Hyaderna med den röda Aldebaran mellan Plejaderna och Orion. Under nattens lopp rör dom sig västerut och de har gått ner långt förrän rosenfingrade Eos denna tid på året öppnar portarna för solgudens ekipage.

Varför Homeros nämner de här två rätt små sjärnhoparna Hyaderna och Plejaderna och i övrigt låter passera med Orion och vår Karlavagn - det får de lärda tvista om - Karlavagnen hittar vi i varje fall i nordost, Lilla Karlavagnens slev är upphängd från Polstjärnan och hänger ner mot norr.

Orion åtföljs av två Himlahundar, förståss Canis Major, Stora Hunden med himlens klaraste stjärna Sirius.
   Canis Minor, Lilla Hunden, med Procyon. Trehundra år före Kristus förde Eratosthenes sammanförde Procyon med Himlajägaren: Orion hade två hundar.

En annan trehundra år senare kommentator, Cajus Julius Hyginus sa: nej , det är den trogna Maira, som sörjde husse Ikaros död, ni vet han som störtade.
   Namnet Procyon kommer från Pro tu Kynos "före hunden". Procyon stiger ju faktiskt upp över horisonten före Sirius, förebådar den.

Efter fullmåne blir kvällarna igen lämpliga för stjärnskåderi. Så fram med stjärnkartan och ut på upptäcktsfärd.
   Draken slingrar sig såhär års i norr på kvällshimlen med huvudet pekande snett mot den klara Vega , halsen i en båge mot Kefeus, kroppen i en båge norr om Lilla Björn, och svansen svängande mot Stora Björn. Det är Draken Ladon , som vaktade guldäpplen i hesperidernas trädgårdar, som har hamnat här. Den klara stjärnan Thuban, som Lilla Björns vagnskarm pekar mot, den var polstjärna då Kheops-pyramiden byggdes. Himmelspolen flyttade sedan på sig så att Kochab - den klaraste stjärnan i Lilla Björns skopa var nästan Polstjärna under Homeros tid och den klassiska antiken. Men den låg flera grader från den egentliga himmelspolen, så det finns ingen Polstjärna för himlaran att rotera runt i den homeriska mytologin.

Mellan Lilla Björn, Drakens halsbåge och Svanen å ena sidan och Cassiopeia å andra sidan har vi stjärnbilden Cefeus.

Cefeus är en antik stjärnbild, som ser ut som om ett litet barn försökt rita ett hus. Kung Cefeus av Etiopien var gift med den sköna Cassiopeia, dubbel-W-et ser vi tydligt, och far till Andromeda. .

Araberna har med stjärnnamnen försökt ge gestalt åt Cefeus som en fåraherde med sin hjord:

Al-deramin "högra armen" husets högra nederhörn. Al-phirk "Hjorden" högra tak-kanten. Al-rai "fåraherden" takåsens stjärna

Stjärnan Delta Cephei intill vänstra nederhörnet: det är den föränderliga standardstjärnan, som används för att bestämma avstånden till stjärnhopar i Vintergatan, och till andra galaxer utanför vår egen. Delta Cephei-skalan har nu varit i bruk i ett århundrade, och under det senaste decenniet förbättrats genom observationer av galaxer utanför det allra närmaste kosmiska grannskapet med rymdteleskopet Hubble.

Vi håller oss högt uppe på himlen.
   Från väster till öster följer efter Cefeus Cassiopeja, lätt nog att hitta, sedan Perseus betydligt svårare, och sedan Kusken med dem den klara Capella och sen, efter ett ganska tomt område av himlen, Stora Björn eller Karlavagnen.

Ett band lite lägre ner omfattar, från väster mot öster: Lyran i nordväst, sedan Svanen, Pegasos stora Fyrkant och Andromeda, Fiskarna, Valfisken. Lågt i söder himlafloden Eridanus, och ovanför den Plejaderna och Hyaderna med Oxen.

Orion och Tvillingarna följer. Sedan Kräftan och då kommer vi slutligen till Lejonet, som stiger över den östra horisonten vid tjugotiden såhär års.

Redan från antiken gav man namn åt endel mindre grupper av stjärnor mellan de stora: vi har Väduren Aries, mellan och lite under Andromeda och Perseus, viktig såtillvida att vårdagjämningspunkten fanns där under antiken. Nu efter två tusen år ligger den omkring 30 grader längre västerut – i astronomisk koordinatsjargång har stjärnornas och stjärnbildernas rektascensioner ändrats med omkring två timmar. Vårdagsjämningsmeridianen ligger nu nästan i linje med Pegasos Fyrkants östra lodräta sida.

Väduren heter på grekiska Krios och det var den vädur - eller i nutida språkbruk getabock, som bar Helles och Frixos mot Kolchis, tappade Helle i det vattendrag som sedan benämndes Hellesponten, och sedan offrades till gudarna av Frixos, och blev det Gyllene Skinnet som Jason och argonauterna sökte.

Genast ovanför Väduren finns en annan antik mini-stjärnbild: Triangeln, smal stjärnbild av tre stjärnor mellan Perseus, Andromeda och Väduren. Det är geometri hela vägen : grekerna kallade den Deltoton, romarna Triangulum, arab al Mutallah.

Under Orion har vi Lepus, Haren. Klaraste stjärnan är Arneb och det arabiska namnet lär betyda just "hare".

Under antiken brydde man sig inte om de områden, där man inte såg några klara stjärnor. De skenbart tomma himmelsområdena började få namn på 1600-talet när astronomerna fick kikare, som visade att där fanns stjärnor. Numera är många av dem välkända för de amatörastronomer, som jagar galaxer där i den såkallade djup-rymden

Vi har Lacerta, Ödlan, som fyller ut området mellan Svanen och Andromeda. Namngiven av sextopnhundratalsastronomen Johannes Hevelius från dåvarande tyska fristaden Danzig - nuvarande Gdansk i Polen.

Just nu rakt i zenith har vi Camelopardalis, Giraffen . ett stjärntomt område mellan Kusken, Perseus och Polstjärnan. namngivet av Jakob Bartsch 1624.. Hela två av stjärnorna i Giraffen kan ses med blotta ögat.

. Mellan Tvillingarna och Stora Björn har vi den långsträckta konstellationen Lynx, Lodjuret. Hevelius har varit i farten igen, och han har nog aldrig sett ett riktigt lodjur verkar det som. Men kanske han tar fasta på den mytiska uppgiften om lodjurens superskarpa syn, för sådan ska man ha om man ska se några stjärnor där.

Fyra stjärnor mellan Stora Björn och Lejonet bildar Leo minor , Lilla Lejonet. Hevelius är igen pappa till det, Hevelius benämner också området mellan Orion och Tvillingarna, det får namn efter medeltidens sagodjur Enhörningen, Monoceros.

Filosofer och astronomer - på månen. (jan.2002)
   Här i början träffade vi på den spanskfödde romerske kommentatorn Cajus Julius Hyginus och hans idéer om vilken mytologisk hund Procyon egentligen var, han var samtida med kejsar Augustus, och lär ha varit vän med Ovidius. Han med metamorfoserna. När vi betraktar halvmånen nära terminatorn lite norr och lite öster om månskivans mittpunkt, då hittar vi en formation som har namn efter Hyginus, det vill säja Hyginus-rännan. Kratern Hyginus ligger mitt i rännan, den är sådär tio kilometer i diameter. Hyginus-rännan är bara en av en hel mängd rännor i det här området. Inte långt ifrån har vi två kratrar med namn från Hyginus tid: Agrippa som inte var fältherren med samma namn utan en astronom som iakttog att månen täckte Plejaderna. Manilius lite mer norrut, i bergsområdet mot Stillhetens Hav. Manilius var också nästan samtida med Hyginus och skrev bland annat diktverket Astronomicon med beskrivningar kring dåförtiden välkända stjärnbilder.

I bergsområdet norr om Mare Serenitatis, det som skiljer mot Köldens Hav, Mare Frigoris, där hittar vi Aristoteles och Eudoxus. Vardera är ganska tydliga, syns redan i en fältkikare.

Liksom de lika stora stora - ungefär - klassiska kratrarna på bottnen av Mare Imbrium Regnets hav. De är Arkimedes, Aristilus och Autolychus. I våra dagar är det ingen som minns att Arkimedes - på 200-talet- skulle ha gjort så mycket för astronomin , och vi vet bara att Aristillus och Autolykus var verksamma i Museion i Alexandria. Men det har ju gått så många skrifter förlorade.

Aristoteles i sitt Lykeion i Aten - på trehundratalet f.Kr., uttalade sig om allt tänkbart, men den astronomi han föreläste om grundade sig på Platons elev Eudoxos' system av sfärer runt jorden som bar upp himlakropparna.

Platon själv hittar man som en stor mörk fläck i mån-Alperna, norr om Mare Imbrium, syns bra från några dagar efter tilltagande halvmåne och ända tills den avtagande halvmånens terminator har dragit förbi. Vid fullmåne, då nästan inga andra kratrar syns, sticker Plato fram som en plump i protokollet. Det beror på att Platos botten är täckt med mörk mare-lava, som kontrasterar bra mot de ljusare bergarterna, som Alperna består av.

Kring halvmåne - både till- och avtagande syns Eratosthenes, kratern som avslutar bergsringen runt Mare Imbrium.

Filosofen Eratosthenes var ju chef för Museion i Alexandria, och det var han som kom på en geometrisk metod, att ur den skugga som föremål i Alexandria kastade vid sommarsolstånd, då solen i Syene - nuvarande Assuan, inte kastade nån skugga alls - kunna räkna ut Jordens storlek. Kratern Eratosthenes på månen liknar till sin form den lite större, västerut näraliggande kratern Copernikus , men skiljer sig från den genom att inte ha ett ljust utkast-fält omkring sig. Detta tolkas så att Eratosthenes är äldre än Copernikus. En era i månens geologiska historia - den efter de stora lavaflödena, som bildade månhavens bottnar, men före de yngsta kratrarna, kallas den eratostheniska, den börjar för sådär 3 miljarder år sen och tar slut med den kopernikanska - för sådär 1 miljard år sedan. Kratrar med tydligt utkastfält och strålsystem är alltså yngre än 1 miljard år - som tillexempel månens södra halvklots vackra Tycho - efter Tycho Brahe, som -tror man på bas av såkallat fjärr-utkast från ett par Apollo-landningsplatser - är drygt 100 miljoner år gammal. Tychos utkast är så klara, att strålkransen syns med blotta ögat vid fullmåne.

Att stå ut med kyla. (slutet av jan 2003)
   Vi är halvvägs till vårdagjämning redan! Kyndelsmäss infaller som den skall, den 2 februari, som i år råkar vara söndag, och det är halvvägs-stationen på vägen från vintersolståndet mot vårdagjämningen den 21 mars. Dagen har också blivit betydligt längre - på kvällen är solen uppe över horisonten 1 timme 10 minuter längre, och morgarnas soluppgångar kommer 40 minuter tidigare än vid midvintersolstånd. Men det finns nattmörker mer än nog, med måne och stjärnor - nu närmast tilltagande måne - och så planeterna Jupiter och Saturnus på kvällshimlen, och Venus som morgonstjärna, men Venus håller på att avta ganska raskt nu.

Det finns många sätt att bekanta sig med stjärnhimlen, och med de fenomen som man kan se där, och nu tänker jag inte tala om Internet, för det är orättvist mot dem av Er som inte har det. Astronomiböckerna ljuger nog lite med sina fina fotografier, emedan astronomiska fotografier tas med stora förstoringar och långa exponeringstider av mycket begränsade områden på himlen. Ett område som fullmånens diameter är redan stort.

Vi, som tittar på himlen med blotta ögat, eller med en fältkikare, ser bildvinkar som vi själva väljer, stärnbilden Orions, eller Karlavagnens, eller Kuskens breda fält, eller Andromedanebulosans ljusfläck, eller de klara planeterna Saturnus och Jupiter, eller månens skära, som nu i februari kväll efter kväll växer sig bredare och stiger högre.

Och dessutom står objekt som månen eller planeterna inte ensamma i bild, utan vi ser dem i sin omgivning, som himlakroppar bland stjärnorna, och det känns, det verkar som om just så skulle vara meningen att vi ska se och uppfatta dem.

Men vi måste vara beredda på lite uppoffring för att se detta. Först och främst gäller det att hitta stället. Riktigt mörk himmel har vi inte längre någonstans i södra Finland, men bara inte gatu- eller gårdsbelysning skiner direkt på, så får man nog helt hyggliga förhållanden för sitt amatörskådande.

Det andra som krävs är tid. Det tar 10 minuter att få ögonen att vänja sig vid mörkerseende - så när vi har hittat det där stället, där gatuljuset eller gårdsljuset, eller ljuset från något fönster, inte stör, så blir det att vänta i minst 10 minuter, innan stjärneprakten framträder. Och i det skedet gäller det att akta sig för allt ljus - rökare besväre sig ej till vår närhet.

Och sedan tar det tid för det man ser att sjunka in. Nu talar vi inte om att kasta en blick på stjärnorna, tan att verkligen titta på dem - var beredd på minst en halvtimme och helst mera. Man ska försjunka i det man ser.

Den som beskådar stjärnorna, kommer att tillbringa mycket tid i stillhet - i praktiken orörlighet - och det ska mer än ett brinnande intresse för att hållas varm då. Här gäller alla regler om att klä sig för kyla i ännu högre grad än annars: Varmt på fötterna betyder tillräckligt stora skodon, varmt om kroppen, tillräckligt många lager, långkalsonger utan vidare, huvudbonad, se upp för att öronen inte fryser bort - både öronskydd och ylleluva är bra, och om det blåser ens lite en anorakhuva ovanpå. Pilkar-halare eller motsvarande lär vara alldeles utmärkta, jag har själv använt offshore-stället, ilandtaget i höstas från segelbåten, men naturligtvis med vinterskodon. Just därför att man inte kommer åt att röra fötterna särskilt mycket om man ska koncentera sig på stjärnorna. De där "månvandrarstövlarna" är alldeles förträffliga. Händerna är problematiska när man ska pilla på kikaren och bläddra bland karthäftets blad, skidhandskar är bra, och har rocken varma fickor att stoppa händerna i, så mycket bättre.

Och sedan det man ska ha med sig. Intresse och gott förstånd är bra och väger ingenting, man ser mycket med blotta ögonen, men vill man fördjupa sig i det man ser är nånslags karta ett måste och nånslags kikare bra att ha.
    En planisfär är en inställbar karta, som visar hur himlen ser ut för det datum och det klockslag vi går ut. Planisfären består av en skiva med stjärnorna inritade, och runt kanterna finns årets dygn angivna. Ovanpå den finns en annan skiva, som har en mask, som delvis skymmer stjärnkartan - den demonstrerar vilka stjärnor som står över horisonten. Den här masken är vridbar och längs kanterna har den klockslag inskrivna. Vi ställer klockslaget mot datumet och där har vi hur stjärnhimlen ser ut dagen D och klockan K.

Eftersom planisfären är ganska liten, ger den uppgifter om himlen bara i grova drag, med bara de viktigaste stjärnorna och stjärnbilderna utsatta. Men den är ovärderlig när det gäller att lära sig att orientera på stjärnhimlen.

Lite om kikare.

Så några allmänna synpunkter på kikare. Kasta inte bort pengar på något teleskop med objektivöppning mindre än tio centimeter. De kan vara roliga som sjörövarkikare, men man ser mer och bättre med en vanlig binokular. Hyggliga teleskop är dyra, och de blir aktuella först om vi släpper oss riktigt seriösa.

Den vanliga fält- och sjökikaren med de optiska måtten 7 gånger 50 är alldeles utmärkt för amatörobservationer. Mindre än så går förståss, men teaterkikare kan man glömma hemma. Talet 7 står för förstoringen, och talet 50 för objektivlinsernas diameter i millimeter. En sån kikare har ett synfält som gör större objekt, som delar av Vintergatan, eller Andromedas stora nebulosa, eller Plejaderna, väldigt fint synliga - i teleskop blir bildfältet så litet, att amatörer inte har nån glädje av det hela. Fältkikar-förstoringen räcker bra till för Jupiters månar, eller Saturnus ringar, och för de klarare av dubbelstjärnorna. Månens kratrar syns väl, särskilt nära gränsen mellan dag och natt - terminatorn. Spana i förlängningen av månskärans södra ända efter den lilla ljuspunkten som kallas Det Eviga Ljusets Berg.

Och om vi nu vill spendera lite mera så är en 15 gånger 70 det vi ska satsa på - med en sådan har vi i praktiken lika bra, och ibland bättre, än med ett 10 centimeters teleskop. Och, det ska genast säjas, skaffa samtidigt ett stativ - ett stadigt kamerastativ blir bra.

Till nöds kan vi stöda en 7 x 50 mot en flaggstång eller en stadigt nedslagen stolpe - att hålla en kikare i en ostödd hand är dödfött, om vi vill titta på tillexempel Saturnus ringar eller Jupiters månar, vilket just såhärårs i år är det som ger snabbast utbyte med en kikare . En 15 x 70 är redan tung!

Om kikaren inte har en adapter till stativet, så skaffar vi en - det är ju inte nån stor affär - en L-formad metallbit, som är tjock nog att ta gängor - med gängor som passar stativet i det kortare benet, och sedan nånslags klämmare i den längre ändan om det inte finns skruv för ändamålet i kikaren, då räcker det ju med gängor för skruven. Till 15 gånger 70 tillhandahåller optikern även adaptern. Och stativet kan vi ju sen också använda för vår kamera.

Kartor och annan utrustning.

Om vi tänker sig lite mera orientering på himlen, så ska vi, som jag sa i början, ha med oss nån slags stjärnkarta - för rekognoscering med blotta ögat blir en planisfär bra, men det finns riktigt bra och hanterliga stjärn-karthäften att tillgå för en inte särskilt dyr penning.

Månkartor är besvärligare, det finns inte nu någon i handeln, som vore lämplig för att ta med sig ut som handledning. Ett sätt är förståss att ta en fotokopia ur någon lämplig bok - att släpa hela boken med ut i kylan är inte någon bra idé.

Men så ska vi ju kunna läsa våra kartor, så vi förser oss med ficklampa förståss, men med tanke på mörkerseendet skaffar vi oss en röd avskärmare på ficklampan - endel lampor har färdigt sådana, annars tar vi tillexempel en bit röd plast från en plastpåse, eller rött silkespapper eller så, och tejpar fast det över ficklampan. Det röda ljuset stör inte nattseendet.

Som alla kampanjer ska en kvällskampanj under stjärnorna förberedas: Först och främst är det viktigt att kikaren, om vi tar en sån med ut - att den är i yttertemperatur, för annars kommer den att imma och ha sig, och inställningen är åt skogen, och vi för ingen skärpa i den.

Så vi hänger ut den på balkongen medan vi gör vår kartrekognoscering innan vi går ut, vi bestämmer med hjälp av planisfären vilka mål som står över horisonten, och med kartan de närmare omgivningarna kring tillexempel de stjärnhopar eller dubbelstjärnor vi vill titta på. Sedan på med de varma kläderna och ut.

Vi noterar då, att den kalla kikaren samlar på sig imma då den är inne i fuktig luft, och har den alltså i sitt fodral den korta stund den är inne.

Väl ute har vi kikaren stående på sitt stativ, och för att hindra att fukt från ansiktet sätter sig på okularlinserna så viker vi upp gummiskydden, så att kalluften kommer åt att cirkulera mellan ögonen och linserna.

Vi vet ju hur man ställer in kikaren för ögonskärpa: Glasögon ska inte användas med kikare. Vi tar först den lins som inte har någon egeninställning, utan styrs centralt med mittställskruven, Det brukar vara vänsterlins. Slut högeröga och titta med vänstra, skruva på inställningen tills bilden blir klar. Observera, att det gäller optiskt avstånd oändligt, så sikta på stjärnor, inte på trädgrenar. Så öppnar vi högeröga och tittar med båda, och nu ställer vi in högerlinsen med dess egna ställvridning, tills vi ser hur hela bilden plötsligt klarnar, som när man drar ifrån en ridå, och vi så att säja är inne i bilden. Varsågod, himlen är er. Det här är individuellt, så var och en av oss som går ut ska ha en egen kikare - annars brukar det bli bråk och missämja.

När vi återvänder hem från vår utflykt har vi en mycket kall kikare med oss. Det kommer ofelbart att avsätta sig imma på linserna. TORKA INTE AV utan låt imman försvinna av sig själv.

Både före och efter är utflykter på stjärnkartorna på sin plats - för att hugfästa det vi har sett, och för att få impulser till kommande expeditioner. Och i det sammanhanget kan vi begrunda ett fyrahundraårsjubileum

Många stjärnor har egennamn men alla klara stjärnor har såkallade Bayer-bokstäver, som vi ser på stjärnkartorna.

År 1603 publicerande astronomen Johann Bayer sin vackra stjärnkarta Uranometria - den sista som kom till före teleskopet trogs i bruk bara 8 år senare. Bayer införde sättet att kalla stjärnorna i en konstellation med grekiska bokstäver efter ljusstyrka - dittills hade ju ofta nog en klar stjärna flera namn, och missförstånd om vilken stjärna det gällde förekom allmännare än man kunde tro. Nu fick då varje klar stjärna sin egen bokstav, och därtill namnet på den konstellation där den ingick uti, givet i latinsk genitiv-form, Alfa Canis Majoris är tillexempel den klaraste i Stora Hunden, hela himlens klaraste stjärna Sirius. Bayers alfa-beta-system blev ett system, som snart måste byggas på, det finns ju bara 24 grekiska bokstäver, och Bayer själv införde att romerska bokstäver, först små, sedan stora, drygar ut. Sen kom teleskopen och systemet byggdes på med sifferkombinationer, men i grunden används Bayer-bokstäverna fortfarande, också som namn. Vi har ju tillexempel Alfa Centauri som den närmaste klara stjärnan efter Solen, och Delta Cefei, typstjärnan för de pulserande stjärnor som är måttstockar för att mäta avstånd i Vintergatan och utanför den.