"Mot en skimrande ö"
   När månen blev en plats där saker kan hända – och samtidigt en plats där allt är möjligt. Vi färdas mot ön i skyn på stormens vingar eller burna av astronomiens andar, våra guider är Lukianos från Samosata och Johannes Kepler från Prag,

"Vid middagstid då vi redan hade förlorat den förra ön ur sikte, träffades vi plötsligt av en virvelstorm som virvlade runt med vårt skepp med en förfärande fart, och slungade upp det en miljon åttahundra tusen fot i luften. Och däruppe fylldes våra segel av en kraftig vind så att vi, istället för att falla tillbaks i havet fortsatte att segla genom luften under de närmaste sju dagarna. Och förståss under lika många nätter också. På den åttonde dagen siktade vi ett stort land i luften i sikte, likt en skimrande ö. Vi styrde mot den, ankrade intill den och steg i land." .

Berättelsen utkommer nångång kring år 170. Kejsar Marcus Aurelius regerar i namn av Roms senat och folk. Österns rikedomar når medelhavsvärlden på grekisk-romerska kölar över Indiska Oceanen, och i väster vågar man sig ut på Atlanten. Där det görs resor skrivs det också reseskildringar. Skriftställaren Lukianos från Samosata – våra dagars Samsat i östra Turkiet – Lukianos är vid den här tiden bosatt i romarväldets kulturcentrum Aten, där gisslar han gudar och människor i populära skrifter som blir lästa av alla bildade människor. Och nu är det dags att göra något åt reseskildrings-ogräset:

" Förståss var det ju Homeros Odysseus som började det hela med att berätta verkliga rövarhistorier för Alkinous och hans hov, om påsar fulla med vind och kannibaler och enögda jättar och andra obehagliga typer, han trodde väl att man kunde lura i faiakerna vad som helst".

I och för sig är det helt comme il faut att skriva reseskildringar till förnöjelse, men, men. Lukianos säjer att alla vet vem som kommer att avses snart nog, men, för säkerhets skull må det nu bli nämnt att:

" Ktesias från Knidos har i sin Indens historia kommit med en massa påståenden för vilka han inte har några som helst belägg, vare sig i första eller andra hand. Och sen var det Jambulus som berättar oss en mängd häpnadsväckande saker om den atlantiska oceanen. Det var helt klart alldeles osant men historierna var bra ändå, så nu har hundratals människor följt deras exempel".

   Vad synd att vi inte vet vilka historier Ktesias från Knidos hade att berätta om Indien eller Jambulus om Atlanten! Vi får bara tro Lukianos på hans ord att Ktesias och Jambulus hade ett kreativt grepp om sanningen.
   Lukianos fattar skrivstiftet med glimten i ögat och plitar ner en titel: "Alethes Historia" på sin vaxtavla. Den sanna historien. Och så kommer en programförklaring:

"Nu ska jag vara mera ärlig än de andra lögnhalsarna för jag deklarerar här och nu att jag inte ska skriva ner ett enda sant ord."

Han skriver sin historia i jag-form, denna "jag" , Menippos, styr ut genom Herakles stoder och ute på Atlanten kan ju, som alla vet, vad som helst hända. Tillockmed det att man kan hamna på månen .
    Då måste författaren först veta, att månen var en plats, där man kunde få fast mark under fötterna och först sen kunde han skicka iväg sina hjältar dit med fantasins vingar eller världshavets stormar som färdemedel. Och den saken blev klar först under senantiken.
    För Homeros var månen var bara ett himlaljus - ingen plats att uppleva äventyr på.
    Från ungefär 300 före vår tideräkning och framåt lyckades filosofer och naturvetare på geometrisk väg få fram Jordens storlek och avståndet till Månen – vardera kroppar i den stora tomheten. Detdär var ganska skrämmande - och mycket svårfattbart. Särskilt detdär med tomheten.
   Just kring år 170 publicerar Claudius Ptolemaios sitt Megale Syntaxis , sitt "stora sammandrag" om astronomin, medan levnadstecknaren Plutarchos förvandlar ingenjörsgeniet Archimedes till en världsfrånvänd drömmare.
   Lukianos har inte alltför mycket till övers för naturfilosofernas försök att mäta upp världsalltet, han skriver i ett intellektuellt snobberi som tillochmed slår ut Plutarchos:

"de drar upp cirklar och konstruerar trianglar på kvadraturer, och när dom har uppfunnit ett system av sfärer säjer de, att de har mätt upp själva himlen

Alltnog - den sanna historien nu: Lukianos "Jag" styr ut genom sundet vid Herakles stoder, drivs av en åttio dygns storm ut till en ö i havet, och efter lite äventyr där är det dags för resan till den skimrande ön i himlen på virvelstormens vingar - på endast sju dygn är man framme där.

" Så fort det blev mörkt såg vi flera andra öar, färgade som lågor och av olika storlek runtomkring oss, och långt under oss såg vi ett ställe som var fullt med städer och floder och hav och skogar och berg, och vi antog att detta var Jorden."

De möter kungen över det skimrande landet, det visar sig vara den myternas Endymion, som mångudinnan Selene förälskade sig i. Nu är Endymion kung på Månen och han ska genomföra ett krigståg mot Faethon, kung av Solen, kriget gäller den obebodda himlakroppen Lucifer (Venus alltså) .
   Här är det mormorsmor till alla Stjärnornas Krig - med massor av mer exotiska trupper än alla de än efterföljarna till Alexander den Store försde sina otaliga krig med. Tiotusentals gam-ryttare, infanteriet räknar sexti miljoner man, det finns jättespindlar, stora som öarna i grekiska arkipelagen, salladsbladsfåglar, ärtbösseskyttar, en trupp som för gas-krig med vitlöksstank, en trupp bågskyttar som rider på loppor som är tio gånger större än elefanter - sida upp och sida ner.
   Måninvånarna sedan ja...de lever på att andas in röken från stekta flygande grodor, de dricker dagg och deras sexuella vanor...nja, denhär hemsidan är avsedd som ett familjeprogram...

"Sådant är det på månen, och om ni inte tror mig kan ni fara dit och se efter själva."

Hemresan blir en mer än odysseisk irrfärd, först via diverse himmelska orter och sen bland öarna i Atlanten. Äventyrarna hinner förståss också med att bli svalda av en jättevalfisk - bäst det är hamnar de på de Lyckliga Öarna, där de dygdiga och hjältemodiga avlidnas andar bor. Menippos träffar Homeros och ber honom om en liten vers för en minnestavla som gåva åt en vördad vän, Homeros har ingenting emot att göra denna lilla väntjänst och diktar:

Tyckte Ni att Lukianos äventyr .på nåt sätt lät bekanta? Ja, ... År 1785 knyckte Rudolf Erich Raspe Lukianos' "Sanna berättelse" nästan ordagrant och lät sin Karl Friedrich Hieronymus, Freiherr von Münchhausen återberätta den.

Så sent som 1835 lät Edgar Allan Poe sin hjälte Hans Pfaal flyga till månen med luftballong.

En som inte deklarerade sin avsikt att ljuga för läsarens nöjes skull var Richard Adam Locke i tidningen New York Sun samma år, 1835. Locke påstod att tidevarvets mest kända astronom Sir John Herschel kunde se människolika men vingade mån-invånare med ett jätte-teleskop med ljusförstärkning, som han skulle ha byggt åt sig på Godahoppsudden. Historien gick för fullt i läsarna - en tid.

Men redan 200 år tidigare kom en faktabaserad månhistoria, Keplers "Somnium".

Doctor mathematicus Johannes Kepler, då bosatt i Prag, redde under 1600-talets första årtionde ut lagarna för planeternas rörelser. Kepler var också den förste som översatte Lukianos' "Alethes Historia" från grekiska till latin. För sitt eget höga nöjes skull plitade Kepler ihop en egen månrese-historia "Somnium" (Drömmen) , av och till, under mer än ett decennium. Den är skriven med mycken lärdom, i en stil som idag skulle betecknas med mode-ordet edu-tainment. Och Kepler var noga med att ange litterära källor. Somnium trycktes först efter Keplers död, på latin år 1632 och på tyska 1634.

I tiden, sådär kring år etthundra, skrev esseisten och levnadstecknaren Plutarchos från Chaeronea om månen som en jord i miniatyr, men bebodd av "daimones", som via de broar, som skuggorna vid sol- och månförmörkelserna upprättar kan besöka Jorden. Sokrates "daimon" var en av dem.

Kepler visste att jordens atmosfär inte sträcker sig ända till månen, virvelstormsflykt är uteslutet. I en dröm får den isländske studenten Duracotus berätta hur hans moder häxan Fjolxhilda ordnar med måntransporter per Plutarchos andeväsen, som bor:

Andarna kallas på genom att man yttrar tjugo magiska bokstäver (ASTRONOMIA COPERNICANA), och om andarna är välvilligt sinnade, kan de låta en astronom följa med på en resa över, förutsatt att astronomens tankevärld inte är alltför jordbunden och astronomen själv för korpulent. Hrrm...Tycho Brahe (1546-1601), som visserligen lät Kepler ta del av sitt superba observationsmaterial, men som förskansad bakom sitt dignande bord serverade varje smula under gyckel och hån.

Mån-demonerna skyr solens ljus i likhet med astronomerna. Kepler minns sin ölkällare i Prag:

"varest man på bästa sätt observerar solens gång över meridianen".

Men nu är vi framme på Levanias skimrande ö.
   Levania består av två oföränderliga hemisfärer. Den ena är den subvolvana hemisfären. På dess himmel lyser Volva (den roterande jorden). Den andra sfären är den privolvana, vars invånare aldrig ser Volva.

Kepler uppfann det egentliga astronomiska teleskopet, men gjorde sig inte känd som observerande astronom. Visst tittade han i sitt teleskop på månen. Och han skriver:

Keplers beskrivning kunde gälla hur man planerar radarkartläggning av någon planetyta.
    Kepler ger oss ett datum. Den 17 juli 1623 tittar han på fullmånen med sitt teleskop och fäste sig vid månens kratrar:

"I de mörka områdena ser man klart ljusa cirklar. Man kan tänka sig att de har byggts på låglänta sumpmarker som skyddsvallar mot fuktigheten. I endel fördjupningar ser man centraltoppar, vilkas krön dock aldrig når till de yttre vallarnas höjd."

Så regelbundna bildningar inte kan uppstå på naturlig väg, det måste vara Levanias invånare som har grävt ut dem till skydd mot naturkrafterna och mot sina fiender:

"I mitten av det ställe där de vill göra sin fördjupning slår de ner en påle, i vilken de fäster ett grovt tåg av önskad längd, de längsta kan uppgå till fem tyska mil. De går runt pålen med tåget och märker ut den kommande vallens sträckning."

Kepler tar upp Plutarchos' iakttagelse, att varje klimat framtvingar växter och djur som är anpassade till det. Keplers måne har en tunn luftkrets, och på dess yta finns endel sumpmarker, men de fjorton jorddygn långa dagarna med lika långa nätter åstadkommer temperaturvariationer som inte har sin like på jorden. Därför liknar inte heller månvarelserna varelserna på jorden.

De fabulösa seleniterna levde kvar in i vårt sekel. Vi förvånas inte av att Edgar Allan Poe har dem med år 1835, men nog av att britten Herbert George Wells (1866-1946) i "The First Men in the Moon" (De första människorna på månen) 1901 skildrar dem i en lukiansk-keplersk mån-värld med inflytande av Charles Darwins utvecklingsteori. Ändå, redan en mansålder tidigare förvisade en annan äventyrsförfattare seleniterna till fablernas värld.

År 1865 tycks det plötsligt ha blivit på modet att skriva historier om rymdresor. Riktiga rymdresor, genom lufttomt rum. En som fattade pennan var Jules Verne .

Verne insåg klart skillnaden mellan att flyga genom luften, och färdas genom lufttomt rum. Färden skulle mera påminna om en artilleriprojektils fall från kanonmynning till mål än om flygning i lufthavet. Så varför inte då skjuta iväg resenärer till Månen med en kanon. Alltså en stor kanon. En mycket stor kanon. Jules Verne hade en kusin, Henri Garcet, som var professor i matematik vid universitet i Paris, som hjälpte honom med beräkningarna.

Vernes hjältar flyger runt en lika obebodd måne som den Apollo-8-astronauterna besåg under den första verkliga färden runt månen julen 1968.

På sin tid fäste man stor uppmärksamhet vid hur mycket Vernes månskott,(start 4.12.1866) påminde om Apollo-8 102 år och några veckor senare (start 21.12.1968). Lukianos månde småle. Slumpen spelar ibland rentav historiska spratt.